När den kristna hårdrocken slog igenom på 1970-talets senare hälft var den uppenbarligen ett uppror inifrån den kristna, främst frikyrkliga rörelsen mot kristet utseende. Redan på slutet av sextiotalet hade Jesusrörelsen revolterat mot kristet utseende genom att närma sig hippiekulturen. På 1980-talet lät den kristna rockpubliken håret växa och gjorde korstecknet med uppsträckta korsade pekfingrar som alternativ till hårdrockarnas djävulstecken. Kristen hårdrock blev ett kravmärkt alternativ till Journey, Boston och Whitesnake.
Under 1980-talet fick den kristna populärmusiken allt fler inriktningar. Jazzrockgruppen Koinonia spelade i stort sett enbart instrumentala låtar men hade en stor kristen publik då musikerna var bekännande kristna. För den som var lagd åt det hållet fanns nu alltså evighetslånga kristna bassolon.
Med Carola och Runar, Livets ord och framgångsteologin kom en ny estetik, som hade mer med ungmoderater än med det fältbiologlika kristna utseendet. Sedan dess har det kristna alternativet existerat inom såväl punk, hardcore och hip hop. Det innebär inte att kristet utseende upphört att existera, utan att det förvandlats, splittrats upp eller tribaliserats i likhet med det övriga samhället. I enskilda frikyrkoförsamlingar odlas tydliga klädkoder där några få dominerande individer anger stilen. I stilen ingår frisyrer, skägg, kläder, hus, bilar, heminredning, gester, kroppsspråk, humor, språk …

Man skulle kunna hävda att varje samhälle tillåter ett begränsat antal identiteter att utveckla sig. I samhällen där vi-begreppen är starkt bundna till blodsband, religion och etnicitet finns antagligen färre möjligheter att utveckla de (partikulära) identiteter som uppstår i vad sociologen Zygmunt Bauman kallar det individualiserade samhället.
Men de fria valen har sin baksida enligt Bauman, de leder till skräck för brist på kontinuitet – ängslan, oro och osäkerhet. Det finns en tendens i samhällen som genomgår en individualiserande process till kompensation för förlusten av värdegemenskap. Fascistiska rörelser lanserar ett folk- och historiebegrepp som återknyter till blodsbandens förlorade gemenskap. Dessa rörelser fokuserar osvikligen på det yttre, på utseendet. Detsamma gäller ultrareligösa rörelser som lanserar nygamla religösa vi-begrepp där en tydlig gränsdragning mot omvärlden måste markeras. Kollektivet/nationen omtalas hos dessa ofta i kroppsliga termer, man talar om ”nationens hjärta” och ”nationens blod”. Vad det gäller den enskildes eventuella rättighet att få ingå som cell i kollektivets kropp blir likhetens fråga central. Olikheten ses som det orena, det som förorenar samhällskroppen, likt ett blod med främmande blodgrupp.

Det mest långtgående försöket att skapa likhet formad efter ett estetiskt ideal skedde i det tyska riket under nazisttiden. Här får ett ideologiskt koncept i betoningen på ytan och kroppen sitt fulla utlopp. Händelserna bildar en yttersta pol i historien som man är skyldig att förhålla sig till under all överskådlig framtid.
Organisationen Ahnenerbe, som var kopplad till SS, ledde under kriget nazisternas forskning kring det tyska folkets forntidshistoria och rasidentitet. Ahnenerbes mest genomgripande experiment var Lebensborn-projektet. Adolf Hitler deklarerade att tyskarna ”måste skapa en ny människa som inte lider av den nya tidens typiska degenerationsproblem. Vi vill att framtidens unga tyskar ska vara långa och slanka. Snabba som vinthundar, sega som läder, hårda som Kruppstål.”
Administrerat av Ahnenerbe inrättade SS ett antal avelskliniker där ljushyllta kvinnor parades med män med det rätta ariska utseendet. Männen, alla SS-officerare, skulle ha blont hår, bred panna, blå eller gröna ögon och vara minst 175 centimeter långa. De blivande föräldrarna skulle kunna styrka sitt ”ariska ursprung” åtminstone till 1750. Barnen som föddes togs om hand på Lebensborn-hemmen och uppfostrades med idén om att skapa en elitras, ett genetiskt högklassigt material som skulle utgöra en mänsklig plattform i det nya 1000-årsriket. Alla förbindelser till de biologiska föräldrarna bröts och all dokumentation som skulle kunna härleda släktband förstördes. Mödrarna tillbringade oftast ett halvår i sina nyföddas närhet innan de lämnade dem helt i sköterskornas vård.
På en filmbild från dokumentärfilmen Hitlers barn (1994) ser man ett myller av krälande varelser i vad som liknar en kycklingfarm. Kameran zoomar sakta in, man upptäcker att varelserna är spädbarn på ett gigantiskt skötbord. Barnsköterskor vandrar omkring och pudrar mekaniskt de skrikande barnen med något som liknar jättelika sockerströare. På en annan bild, från en slottsgård, ser man ändlösa rader av barnvagnar uppställda i en perfekt rak linje. Detta är filmades sekvenser från Lebensbornkliniker.
En speciell SS-division av kvinnor assisterade av rasbiologer avsattes för att fungera som kidnappningspatruller i de ockuperade områdena. Divisionen gav sig ut på arierjakt i provinserna. Ett bärbart kit innehöll allt som behövdes för att klassificera ariskhet: förutom olika frenologiska mätinstrument, emaljögon med olika blåa och gröna nyanser, en liten stav med hårtofsar i en fallande skala av blondhet, likt ett granprov från en sybehörsaffär. De barn som uppfyllde de ariska kriterierna efter de noggranna undersökningarna kidnappades och fördes till Lebensbornklinikerna. Man behandlade dem sedan med könshormon för att de snabbt kunna bli fertila och skänka nya barn till projektet.
Under de knappa fem år (1939-1944) Lebensbornprojektet pågick ”framställdes” ungefär 90 000 barn. Enbart i Norge fanns tio Lebensbornkliniker.
Lebensbornbarnen är idag i sextio-årsåldern och i de flesta fall utan några som helst länkar till det förflutna. De känner inte till sina föräldrar, de lever enbart med vetskapen om att deras mödrar skänkte dem till führern.
Projektet måste ses som en central beståndsdel i det nazistiska idébygget och den nazistiska estetiken. Här finns den tänkta bryggan mellan forntiden – det urgermanska – och framtiden – den nya rasen. Lebensbornkliniken står i direkt förbindelse med utrotningslägret. Här gestaltas ett monstrum; en skoningslöst effektiv tvådelad maskin. Den ena halvan förintar allt ”smuts” – den dödar. Den andra ger liv och framställer ”de skönaste varelser”.

De mångtydiga identiteter och vi-begrepp som uppfinns och formas i det individualiserade samhället fritt från blodsband och etnicitet kan ses som ett antal volymer som upptar större eller mindre delar av människors medvetanden, volymer som antingen överlagrar, eller inkräktar på och ibland tränger ut varandra. Med ett visst mått av självbedrägeri betraktar man dem (i västvärlden) som individuella val som utmärker den fria världen.
Här sker kombinationer och rangordningar, tillfälliga eller fasta. Det kan röra sig om yrken, intressen eller passioner, ideologier och nya religioner. Bland dessa volymer måste man också räkna sexualiteten, könet samt kroppen med sina sjukdomar och handikapp. Även kroppens tillkortakommanden och upplevelsen av smärta kan bilda grunden för identitet och gemenskap som till slut dominerar människors jaguppfattning. Sådana gemenskaper berörde vi i vår förra bok – Orienterarsjukan och andra berättelser.
När vi började skriva denna bok ville vi lyfta blicken från kroppen och hjärnan och de utmaningar mot människans unicitet och autonomi som vi i Orienterarsjukan beskrev i en rad motiv. Vi ville tala om de som håller samman. En av oss blev en tid efter publiceringen av Orienterarsjukan en morgon uppringd av en man som ville lämna ett paket. Någon minut efter det sömndruckna samtalet stod mannen utanför dörren med en enorm lunta ihophäftade papper i handen. På första sidan en stor svart text: ”Rapport från Gruppen”. Mannen överlämnade luntan och meddelade att han skulle höra av sig. ”Var nu så god och läs”, sa han och försvann. ”Rapporten” var en privat undersökning av ”hjärnforskarnas övergrepp på den vanliga människan”. Gruppen ville vara anonym men sa sig vara redo att nu gå ut till den breda allmänheten med de skrämmande resultaten av sin långa efterforskning, Orienterarsjukan hade de sett som ett förebud.

Gruppen. Ordet fick en speciell betydelse i vårt projekt. Vi ville tala om sammanslutningar, grupper eller hela folk som symboliskt eller fysiskt dragit upp en gräns mot omvärlden. I centrum av dessa grupper finns en kraft, tänker vi oss, en kraft som uppstår av känslan att gemensamt bära på en oerhörd hemlighet.
Människor som vuxit upp i frireligiösa grupper, men lämnat sina församlingar, har berättat om upplevelsen att hela tiden ha levt i en parallell värld, en värld som existerar alldeles intill ”den vanliga”, och som i mångt och mycket liknar den vanliga, men där gränsen under inga omständigheter får överskridas. ”Kristna bassolon” är alltså inte ett skämt utan en realitet i ett liv då varje aspekt av tillvaron antingen tillhör det trygga, rätta innanför eller också det farliga, smutsiga, förtappade utanför. Liknande erfarenheter beskriver ibland människor som tillhör olika etniska minoritetsgrupper. Livet igenom väger man sin egen sannhet i förhållande till sin grupp och sitt ursprung. Man kommer att klandra sig själv för förtunning, för brist på förmåga att hålla fast vid den sanna karaktären, vid traditionerna. Alternativet kan vara ett våldsamt uppror då man bryter sig loss från sitt ursprung med alla dess normer och tvång.
Vårt arbete kom att utveckla sig spontant, nästan slumpmässigt och bygger på vår fascination. Först långt in i processen började vi se ett tydligt mönster (efterkonstruktioner är den sanna källan till utveckling och självkännedom).
En pågående diskussion under denna process var frågan om vad eller vem som härskar över den dominerande synen på det marginella och det centrala. Vi fick höra talas om yezidierna, ett kurdiskttalande folk som utvecklat mycket egna idéer om världen. Bland yezidierna finns en syn på sig själva som ett eget folkslag, som ”äktkurder”, som i motsats till övriga kurder behållit sin ursprungliga religion. På kurdiska biblioteket i Stockholm träffade vi en yezidi som menade att yezidierna är Adams folk och i sina seder bär med sig spår från paradiset. Vi fick veta att yezidierna aldrig gifter sig med utomstående, att de varit svårt förföljda och kämpat för sin överlevnad som grupp. Är yezidierna perifera? Möjligen. Men i deras trossystem korsas så många mytologiska linjer från de stora trossystemen. De flesta av dem lever i Irak – ett land med hela världens blickar på sig, deras antal är förmodligen ungefär 200 000. Norr om Mosul finns deras heliga plats, Sheijk Adis grav med sina två vita spiror som äventyrsresenärer förr i tiden trodde spred trolldom över världen.

I migrationens tider blandas grupper och tvingas att någorlunda jämka samman sina identiteter. Här sker vad man kan kalla sociala refraktioner, brytningar av människors erfarenheter där människor, likt ljuset tvingas ändra riktning när de möter främmande material. Genom språkförbistring och brist på erfarenhet begås misstag, både fatala och kreativa.
I migrationens och den globala nätverkskapitalismens tidevarv finns också olika motrörelser som ibland bildar märkliga allianser. Några av dessa strävar efter de ”de lokala kulturernas revansch”. Om man lite vårdslöst föser samman fenomen som Sagan om Ringen, lajv, fantasy, rollspel och medeltidsvurmeri så utkristalliserar sig en fantasi om gruppernas särart och olikhet – om stammar, folkslag och raser som möts och konfronteras. Gnomer, alver, troll och människor vet alla sina platser och territorier, var de inkräktar och var de kan blandas. Som en underström finns Bibelns berättelse om folkens ursprung, deras åtskillnad och kamp: ”Hör, det brusar av många folk, det brusar, såsom havet brusar. Det dånar av folkslag, det dånar såsom väldiga vatten dåna.” (Jesaja 17:12).
Medlemmarna i ett new age-samhälle i Italien – Damanhur – beklagar öppet denna pågående utplåning av ”skillnader mellan folk”. Som en reaktion säger man sig i Damanhur skapa ett nytt folk. Är också damanhurianerna marginella? På sätt och vis, de är förmodligen inte fler än 1500 personer. Men deras kollektivsamhälle har existerat i snart 30 år. Samhället ser sig som en egen stat (eller federation) med egen flagga, brandkår, skola, daghem och dagstidning. Deras egen valuta är växlingsbar med euron och deras politiska gren har framgångar i lokalvalen. I de italienska alperna har de, dirigerade av sin andlige ledare, i lönndom byggt världens största underjordiska tempel, ett femvåningssystem med hissar, friskluftstillförsel och enorma glasmosaiker.

Swedenborgskyrkan skapades i samma svep som franska revolutionen. Några av de första anhängarna var förmodligen lika inspirerade av revolutionen som av Emanuel Swedenborgs idéer. Men denna nya kyrka lyckats aldrig, åtminstone inte i Sverige, skapa en social organisation. Istället kom den att söndras av stridigheter, och avknoppas i allt mindre fraktioner. I vetenskapsmannen och teologen Swedenborgs visioner om änglasamhällena var annars alla konflikter vad det gäller likhet och olikhet lösta. Änglarna bildar sina samhällen utifrån en känsla av naturlig, absolut samhörighet. Kristus andra återkomst hade redan skett, menade Swedenborg, det hade skett i andevärlden och han själv var mannen som skulle förmedla Nya Jerusalems lära. Hans följeslagare stod inför en oerhörd uppgift när de efter hans död skulle föra fram denna nya syn på världen, denna egna sanning. Det visade sig vara en övermänsklig uppgift.
Vi började på allvar intressera oss för Emanuel Swedenborg och Swedenborgskyrkan när vi fått den beskriven som en världsreligion som spridits underjordiskt, som anammats av slavar i Västindien, dekabrister i Ryssland och ANC-kämpar i Sydafrika. Vi hade sedan tidigare vant oss vid den upphöjda Swedenborgsbild som etablerats i Sverige bland konstnärer, författare och vissa vetenskapsmän (även om Swedenborg aldrig varit föremål för någon större akademisk forskning). Nationalidoler som August Strindberg, Carl Jonas Love Almqvist och Gunnar Ekelöf hade sedan länge höjt honom till skyarna. Men även i andra länder har den upphöjda synen sedan länge slagit igenom: ”Ju mer jag tänker på honom desto mer förstår jag att man måste anse honom som ett mirakel” skrev Helen Keller.
Om Swedenborgs teologi skulle ha varit en viktig inspirationskälla vid slavupproren i Västindien måste hans enorma skriftproduktion, som i detalj beskriver livet bland änglar, också betraktas som en politisk och social angelägenhet, vid sidan om den redan erkända litterära angelägenheten.
Men fanns det en sanning i detta? Var verkligen Swedenborgsanden så spridd över världen? Vi åkte till den före detta danska slavkolonin Saint Croix i Västindien för att följa spåret om nordens första Swedenborgsförsamling.
Trots närvaron av flera uttömmande Swedenborgsbiografier valde vi att skriva vår egen biografi över Swedenborg och utgå från hans texter om livet bland änglar och andar, främst Om himlen och helvetet. Få människor känner trots allt till Swedenborg i Sverige, trots hans ryktbarhet i övriga världen.

De statslösa drömmer om ett eget land, och de som har ett eget land drömmer om ett annat land. Det andra, ideala landet ligger alltid långt bort, helst så avlägset att knappast någon i det egna landet besökt det. Kanske har det redan gått under, kanske existerade det bara under några få år av historien. Kanske bygger man detta land helt och hållet i sina tankar som en idealiserad plats i historien, som upphöjd platå, ett urland. Visionerna kan bli en politisk drivkraft, där strävan efter det ouppnåeliga blir måttstocken för demokratin. Eller också blir de till en livslögn eller förljugen ideologi där idealiseringarna skär sig mot realiteterna.
Det andra landet kan som hos Swedenborg vara en överväldigande uppenbarelse om livet på den andra sidan. Andar och änglar vill inte sväva omkring i en obestämd rymd – ”själen krävde kött”, som det heter i en yezidihymn om Adam som druckit ur livets kopp. Därför ritas gränser ritas upp i alla våra verkligheter. Cirkeln som ritats upp på marken, som användes för att fånga yezidibarn, kan frigöras från sin berättelse och tänkas i en mängd olika skalor och grader av fysisk befästning. Gränslinjen som skiljer nationerna – detta märkligt effektiva koncept för att samla och forma, inne- och utesluta mentaliteter – fungerar i samma anda. Likaså gränserna mellan religionerna. Sådana gränser betraktas som naturgivna och när de väl ritats in i våra medvetanden.
Även om tankarna och händelserna i denna bok löper iväg i många riktningar finns några återkommande motiv, som vi med risk för övertydlighet kan nämna. Man kan, för att travestera den rumänske författaren Mircea Cartarescu, se dem som nålar som sticks genom en ihopvikt karta och på så vis förenar vitt åtskilda geografier. Vi har redan talat om vårt intresse för gruppers strävan efter yttre likhet och andra yttre symboliska manifestationer av gemenskap. Återkommande är drömmen om kontinuitet och ursprunglighet, om en oförstörd linje av överlämnanden som kan gå så långt tillbaka som till en abstrakt forntid, eller snarare urtid.
Återkommer gör också esoterismen, en esoterism som är nära förbunden med gnostiska föreställningar Den politiska nattsidan av gnosticismen är de maktanspråk som här kan göras med hänvisning till en högre fördold ordning.
Hstorikern Simon Schama frågar sig med anledningen av bruket av myter för att rättfärdiga makt: Hur ska vi kunna ta myten på allvar på dess egna villkor och respektera dess komplexitet utan att bli förblindade av dess poetiska kraft eller helt tagen av dess episka, samhörighetsskapande suggestion.

Hur mycket mytologi är då lagom för oss? Och hur bestämmer vi doseringen? Skall vi kanske avstå helt och hållet för att bli smittade, eller avfärda den på stående fot som irrationell och esoterisk, något som hör hemma i den obehagliga yttersta ”utkanten” av den ”verkliga” historien (det vill säga vår egen)?

Frågan rör avvägningen mellan distans och inlevelse, en fråga som varje dokumentarist, journalist och vetenskapsman förr eller senare konfronteras med. Trots traditionen av kolonialism, etnocentrism, orientalism och allmän västerländsk självgodhet kan man nog försvara rollen hos den utomstående betraktaren – den som är på besök och vill försöka förstå och bilda sig en uppfattning utifrån jämförelser både med den egna erfarenheten och sådant som utifrån ett inomperspektiv kan avfärdas som ovidkommande.
Simon Schama tycks vilja hålla fast vid inställningen att man i kontakt med myter måste behålla en öppenhet för det fantastiska, även otroliga händelser existerar i världen.
Själva har vi framförallt identifierat oss med rollen som ”redaktörer” i det här arbetet. Vi är ju inte journalister eller ”fackmän” utan verksamma inom konst och musik och ifrån dessa områden har vi tagit med oss rätten att koppla samman fenomen som annars inte anses höra ihop. Samma rätt har en redaktör. Det är inte på något sätt en oskyldig position. I ett informationssamhälle är det ju just budbäraren som ska dödas.
Även om vi använder ett notsystem har vår text inte några som helst vetenskapliga ambitioner. Vi fört samman ett antal historieskrivningar, teorier, filmer, bilder och berättelser för att ställa dem mot våra egna upplevelser av de människor vi möter och de platser vi besöker. Vår utgångspunkt är okunskap, fascination men även förvåning och någon gång upprördhet. Vi har lärt oss under tiden vi skrivit, undersökningen – som tydliggörs genom notsystemet – ligger därför på sätt och vis i öppen dager.
Vi kom att möta många generösa och öppenhjärtliga människor, människor som delgav oss sin kunskap och sina idéer och bjöd in oss i sina hem på ett nästan vårdslöst sätt: Mîro och Zîna Bekir Mihoyan i Kuchak, pîr Esset och Shejk Hasan Hasanyan i Shamiram, Rustem med familj i Jerevan, professor Celîlê Celîl i Wien, Xelîl Duhokî, i Duhok. I Stockholm: Olle Hjern och Robert Carleson. På Saint Croix paret Nina och Edward York, Clifton Jacobs och professor Arnold A. Highfield. Vi vill passa på att tacka dem.
Vi kom också att konfronteras med uttryck för fascism och nazism. (I några fall hos dem som så gästfritt bjöd in oss i sina hem.) Det har inte varit lätt att förhålla sig till dessa uttryck. Kring den nazistiska historien och dess svärmiska estetik har ju det utvecklats en egen populär genre som har en ganska dubiös dragningskraft. Som vi ser det blev vårt försök att kontextualisera dessa idéer oundviklig, det utvecklade sig i takt med våra upptäckter. Aldrig i modern tid har den ockulta, esoteriska traditionen befunnit sig närmare makten än i det tredje riket – som trots allt stod på randen till världsherravälde under några kritiska år av 1900-talet. Med marginaliseringen av dessa ideologier följer marginaliseringen av detta utskott av den ockulta, esoteriska traditionen.

Framför allt vill vi tacka Firat Ceweri som följt oss på två resor som tolk, kunskapskälla och vän. Med tanke på Firats kunskaper inte bara om kurdisk kultur och hans insatser för den kurdiska litteraturen kunde vi inte haft ett bättre stöd.

Stockholm i juni 2005